Tysta som möss

Som tur så har magknipet minskat. Nu har jag det kanske en gång per dag. Jag försöker inte tänka på hela saken. Lever som ingenting. Kanske det är ett sätt att klara sig bättre ifall det skulle bli missfall. Min man talar inte heller om hela graviditeten spciellt mycket. Tror att vi vill rädda oss själva mot smärtan ifall den skulle komma. Hemskt att leva så här men det hjälper oss. 

Tre veckor till ultraljudet. Om allt är bra där kommer jag känna mig trygg i någon vecka. Sen är jag troligtvis nervös igen. Ultraljudet visar ju bara för den tidpunkten, att den lever just då.

I två av mina missfall har jag varit på ultraljud vid exakt v.8 och glädjt mig att den lever. Fyra veckor senare kom det fram att fostret hade dött vid v.8! Jag blev ju skeptisk mot hela läkaren/gynekologen och ultraljuds staven som läkaren stoppade in i mig. Trodde ett tag att läkaren gjorde så att fostret dog och att staven var smutsig. Blev super misstänksam. Efter det här bytte jag läkarstation och läkare. Har till och med hört av min kusin som är barnmorska att precis den här läkaren är "dålig". Hon berättade att till sjukhuset (där hon jobbade) kunde komma gravida med t.ex. helt fel diagnoser! Tur att jag bytte hela faderullan! 

Imorgon skulle jag vilja besöka familjecaféet som vi brukade gå till på hösten. Men lill flickan blev ju smittad tre gånger av de sjuka barnen som hade dragits dit av deras föräldrar. Men där finns även super trevliga mammor och jag skulle vilja träffa dem. Det är sista träffen för det här året. Vågar vi gå dit? Lill flickan har varit frisk nu ett tag. Hoppas bara att andra barnen är friska också!! 

Snart är det jul! :)