Missfall nr 1

"18.11.09: Hur kan det här hända? Varför? Vad har jag gjort? Har jag gjort något fel? Känner mig förstörd, sönder. Varför? Jag vet inte? Mitt hjärta har gått sönder. Det gör så ont. Vad kan jag göra? Jag förstår inte? Min lilla baby, mitt ofödda barn. Vill bara gråta och sjunka in i jorden. Varför blev det så här? Varför? Hur ska jag våga prova på nytt? Tänk om det händer igen, vad gör jag då? Stiger upp och går vidare. Livet går vidare. Men det gör så ont ändå. Leva vidare med ett sår i hjärtat. Jag vill inte. Jag vill inte! Känner mig så arg, besviken och ledsen, förstörd. Vad ska jag nu göra"

Så här skrev jag i min dagbok på datan efter mitt första missfall. Jag trodde verkligen att jag skulle dö av sorg. Kände mig så nedstämd och besviken. Varför skulle det här hända mig. Var inte alls förbered på att man kan få missfall.

Vi gick glatt till första ultraljudet som var på vecka 12. Hade ingen aning om vad som jag hade framför mig. Vid ultraljudet så blev barnmorskan tyst och vi började bli nervösa. Inga hjärtljud hördes eller syntes. Fostret hade dött redan på vecka 8. Vi började gråta och jag kunde inte sluta gråta på hela dagen. Barnmorskan förklarade vad som kommer att hända. Jag fick välja mellan medicinsk behandling eller skrapning. Jag valde skrapning. De skulle gå snabbt över. Kände på mig att mitt psyke inte skulle klara av en medicinsk behandling. 

Fick vänta på skrapningstiden över helgen. Åt Ibufrofen 800mg x 3 samt Paracetamol 1g x 3. Hade ont i magen. Innan skrapningen skulle jag ta Cytotec på kvällen och en tablett på morgonen. Efter tabletten på kvällen mådde jag pyton. Hade så ont i magen och trodde att jag inte skulle kunna vänta tills morgonen. På morgonen hade jag förlossningsvärkar. Grät och hade ont. Blev skrapad först av alla pga mina smärtor. Fick ett eget rum vilket var super skönt. Min man var med hela tiden där han fick vara med. Efter skrapningen var vi en stund på avdelningen och sedan fick vi åka hem. Det tog väldigt länge för oss att komma över detta missfall, speciellt för mig. Grät nästan varje dag under första månaden. Vi var turvis deprimerade med min man typ hela året efter missfallet. 

"14.12.09: Jag är så ledsen. Kan inte beskriva hur ledsen jag är. Jag har bara lust att gråta, varje sekund, varje minut. Vet inte hur jag ska stiga upp och gå vidare. Det känns så svårt. Tiden läker varje sår. Det har gått en månad nu. När kommer man över sådana här händelser? Varför just jag? Det som känns mest svårt är att jag trodde att allt var bra. I en månad gick jag runt med ett dött foster. Jag kände ingenting. Hur kunde jag inte ana? Hur kunde jag tillåta mig själv att inte veta? Det gör så ont att tänka att jag har blivit lurad. I en hel jävla månad! Jag har lust att slå, sparka, skrika och gråta. Men det ända jag gör är att sörja och gråta" Det här skrev jag typ en månad efter första missfallet. Lider med alla som har genom gått en eller flera missfall. :(

Det tyngsta för mig var att jag gick runt med ett dött foster i mig och jag visste ingenting. Hade alla symptom; illamående, ömma och svullna bröst, trötthet och ökad urinering. 

Då när vi väntade på skrapningen och vi visste att jag hade ett dött foster i mig så åkte vi iväg till mataffären för att få något annat att tänka på. Där fanns en försäljare som gav provsmaker på en mjuk ost med lax bitar i. Jag höll på att fundera om jag ska smaka eller inte. Försäljaren tittade på mig och sa med hög röst: "även gravida får äta det här". Jag blev helt paff och kunde inte säga något. Min man sa att vi går vidare. Efter några steg så började jag storgråta. Ville sjunka genom jorden och dö. Blev helt förstörd. Hur kunde hon säga så där. Hon skulle ha bara vetat att här går jag runt med ett dött foster i mig!

Vill dela med er om mitt missfall. Har läst många andras bloggar om deras missfall. Medlider med dem. Jag känner personligen ingen som har genomgått ett missfall men här på nätet så hittar man många som har gått igenom samma sak. Sorgen efter ett missfall är så otroligt tung oavsett har man barn från tidigare eller inte. Även om det är det första, andra eller tredje eller mera så är det ändå lika tungt. Många styrkekramar till alla som genomlider ett missfall för tillfället och de som har gått igenom det tidigare!!