Andra missfallet skedde på våren 2010. Exakt samma sak hände som i missfall nr 1. Gick igen runt med ett dött foster i 4 veckor. Inga hjärtljud hördes på första ultran vid vecka 12. Fostret hade dött på vecka 8. Samma rumba igen. Valde skrapning den här gången också. Fick antibiotika x 2 eftersom fostervattnet var infekterat. Den här gången fick vi inte ett eget rum. Vi var tvungna att vara i korridoren tills skrapningen. Vi kom till avdelningen kl 10 på morgonen, skrapningen skedde vid 13-tiden. Efter skrapningen var vi i ett rum med en annan kvinna. Den här gången var vi båda mera känslokalla och bittra. Efter skrapningen när vi hade kommit hem började jag att tröstäta. Åt vad som helst och när som helst. Min man var mera tyst och sa inte så mycket. Jobbig tid.
Tredje missfallet skedde på hösten 2011. Den här gången anade jag att något var fel. Hade ont i magen och började inte att må illa. Brukar annars må pyton i alla mina graviditeter. Hör till den gruppen som mår extremt dåligt redan från första början. Hade sagt till min man att jag tror att något är fel. Tror att fostret är dött. Några dagar senare så torkade jag blod. Fostret kom ut spontant den här gången. Skedde redan på vecka 6.
Efter sista missfallet mådde jag väldigt dåligt. Hela hösten gick jag som i en dvala. Orkade knappt jobba men gjorde det ändå. Jag kunde knappt tala om mina missfall utan att börja gråta. Sörjde för alla våra missfall den här gången. Kände att ingen förstod mig för ingen jag kände hade gått igenom samma sak. Hade ingen att tala med (förutom min man). Det värsta någon sa var att "ni har ju redan barn". Betyder det att man inte får sörja då??
Bittra var vi men vi ville inte ge upp. Efter andra missfallet gjorde vi en utredning. Vi var friska. Vi fortsatte att försöka. Med min man har vi kommit närmare varandra efter alla dessa år och svårigheter.
Vi är verkligen lottade eftersom vi fick ett levande barn efter alla dessa svåra år. Livet är nog märkligt!
 |
| En höst bild |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar