Måste igen göra ett grav test. Kunde inte hålla mig. Men negativt var det såklart. Nu är det inget tvivel om att jag inte är gravid. Är så långt i cykel redan på dag 30. Mensen borde komma när som helst. Oftast har jag en cykel på 32 dagar. Köpte då känsliga grav test som kan göras 4 dagar innan beräknad mens. Så nu går jag runt här och väntar på mensen. Hoppas den kommer så snabbt som möjligt!
Tror att det kommer att vara dubbel svårt för oss att få ett barn till. För det första börjar min ålder närma sig 35 år om några år då det sägs att det börjar bli svårt att bli gravid och för det andra så har vi annars också svårt att bli gravida (få ett levande barn). Lill flickan blev till efter ca 3 års försökande. Så länge orkar jag verkligen inte vänta mera och orkar verkligen inte gå igenom sådant helvete igen. Hur mycket klarar ens psyke av egentligen?
Hur har ni det andra haft när ni har försökt få ett till barn? Har det kommit genast eller har det tagit länge?
Jag inbillade mig, naivt nog, att det skulle gå lätt att få andra barnet. Nästan så jag intalade mig själv att våra svårigheter att få första dottern bara var ett tillfälligt 'fel i systemet'. Nu tog det ju iofs bara drygt 1,5 år för oss att bli gravida med skruttan, efter utredning och tid för behandlingsstart av ivf. Ivf:et avbokades en knapp vecka innan behandlingsstart tack vare ett positivt gravtest. Fy bubblan vad nervöst det samtalet till kliniken var.
SvaraRaderaNu med syskonförsöket vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vi blir uppenbarligen gravida den här gången, men det verkar ju omöjligt att behålla fostren. Så jag har tyvärr inget bra svar på hur lång tid det kan ta. Än så länge längre tid än när vi försökte få dottern. Frågan är bara hur länge man orkar hålla på. Man måste ju överleva som människa också...
Stor kram!
Ursäkta för ett sent svar...
RaderaTänkte också att svårigheterna med lill flickan var också bara ett tillfälligt 'fel i systemet'. Men sanningen verkar vara något helt annat. Friska papper fick vi nog men mycket är väl ännu inte forskat i våra länder. Är verkligen ledsen över er situation. Missfall efter missfall, ja vad ska man göra? Hur länge orkar man egentligen? I mitt fall så har jag tänkt mycket på det överaktiva immunförsvaret. Har du hört om det? Ska skriva snart ett inlägg om det. Jo, man måste ju överleva som människa också.
Styrkekram till dig!